fredag 31 augusti 2012



Varje fredag får man ju instantly den här på hjärnan. En så fruktansvärt underbar låt.

torsdag 30 augusti 2012

Om någon mot förmodan skulle fråga mig vad av allt i hela världen jag hatar mest just nu, så skulle jag inte svara orättvisor, svält, ljusblåa jeans, smock, eller ens gymnasiereformen. Jag presenterar, dagens hatobjekt;

En av ca 100 st.
Skruvarna i våra trappor. Förstör årligen ca 75 par nylonstrumpbyxor. And that shit aint cheap! Bara den här veckan har två av mina par blivit brutalt massakrerade, mina sista par dessutom. Vanligast är när man går/springer från badrummet och inte kan undvika dem lika lätt som när man går uppför. Idag lyckades jag dessutom sitta sönder ett par när jag skulle sortera tidningar. Vafan.
Man blir så ARG.
Glömde min lunch hemma. Enda anledningen till att jag går ned i vikt är lathet/glömska/snålhet. Jag kanske borde börja blogga om hur man går ned i vikt genom brist på motivation till att äta...
Skämt åsido så är jag just nu beroende av nyponsoppa med biskvier och grädde. Brukar ju byta grej varje halvår ungefär. Våren innan jag åkte iväg var det till exempel turkisk yoghurt som gällde. Satte väl i mig en och en halv liter i veckan som mest där ett tag... Varierad kosthållning har liksom aldrig riktigt fungerat för mig.

Dagens random skedde under morgonens matematiklektion. Blev förvånad över att det gick så bra, tills jag insåg att jag ju läst kursen en gång innan. Fint. Det är så irriterande att ingen har koll på något och inte informerar för än man upptäckt något själv och konfronterar rektorn eller någon lärare.
Sen såg jag nyss via intranätet att jag inbjuder till en träff för alla som vill lära sig japanska. Wut? Nej? Jag kan hjälpa till är det enda jag har sagt.

Såhär vill jag ha mitt hår, helst nu, men troligen till senare i vinter. 

onsdag 29 augusti 2012

Jag har en tendens att glömma bort att kolla upp musik jag tycker om direkt när jag hör den, för att sen bli extremt glad när jag hittar rätt på den igen.
Fast man känner sig rätt dum. Så som sista person i världen har jag börjat lyssna på the Knife. Jag har alltid trott att det var någon annan som gjort deras låtar när jag hörde dem på radion. Tänk så lost man kan vara. Annars lever jag på Deadmau5 och GQs podcasts.
Sverige passar så bra till repetitiv och lätt dystopisk musik. 

BTW så vet jag inte hur man svarar på kommentarer, så jag väntar tills Cati fått upp sin blogg och kan lära mig~ Så ni kan ju tänka er att jag skrivet något tankfullt och fint som svar på alla kommentarer ok?

Funderar på om jag vågar ha en av mina tillklippta Tshirtstoretshirts till skolan imorgon. Eller om det är ett fett nono när det nästan är höst. Med en kavaj till kanske. Och strumpbyxor, annars dör man ju på morgonen. 

Onsdag

Hej jag finns på Lookbook nu också, tänk så det kan gå..
Så här såg jag ut idag, skolfoto och allt. Skorna syns inte så mycket men de var i princip oanvända när jag åkte till Japan, eftersom att jag inte kunde gå i klackskor, och sen nu när jag kom hem så hade fötterna krympt så att de var för stora. Smältlim, extrasulor och en sax räddade dagen. Inte skolfotot dock, men vi såg helt retarderade ut allihopa så det känns bra...

tisdag 28 augusti 2012

pre-skolfoto-ångest

Om tretton timmar är det över. Den fruktade, hatade, ofrånkomliga skolfotograferingen. Det är omöjligt att inte se ironin i att ha ångest inför en enda bild, välja kläder, frisyr, smink, min och hela köret när man ändå vet redan innan att man kommer se helt retarderad ut. Hela konceptet är ju upplagt för att det ska bli så dåligt som möjligt. Man står och väntar jättelänge, blir utplacerad efter längd och whatnot, anstränger sig brutalt mycket för att se perfekt ut på de ca tre bilder som tas. I snitt ser man vettig ut på en av dessa bilder, vilket självklart även är den bilden där en tredjedel av klasskamraterna blundar. Sen måste man ju vänta ända till i november, då hela staden får hem katalogen på en gång och man ägnar resterande två månader åt att leta upp folk man känner och skratta åt hur fula de blev. Samtidigt som man gråter inombords över sitt eget öde. Tacka vet jag Facebook.
När jag var yngre levde jag i någon slags illusion att man aldrig ska le med tänderna, vilket självklart är det enda vettiga sättet att le på när man har så runda kinder som mig. Alltså kan jag stolt säga att jag inte tagit ett enda vettigt skolfoto någonsin. Faktum är att jag är extremt ofotogenisk i allmänhet. Vilket ju de flesta påstår. Men jag skulle vilja säga att jag är extraordinärt ofotogenisk.
Men i år, då fan, tänker jag. Precis som alla andra år.
Katastofrapporterar imorgon.
Dagens random; en av mina japanska väninnor bestämde sig för att ringa mig, utan att veta vad klockan var i Sverige. Som tur var var hon fem på eftermiddagen och jag gick från bussen.
Helt ärligt så vet jag inte om jag blev mest chockad över att hon ringde eller att det bara tog mig någon sekund att falla in i japanskan igen. Det är lättare att prata japanska här än det var att prata svenska i Japan. Av någon anledning.

Dessutom hade jag fått paket. Ett litet och extremt tungt armband.

måndag 27 augusti 2012


Jag kom hem från Japan med en känsla av att vara inte bara tjugo centimeter längre än hela världen, utan även rätt mycket kurvigare. Det spelar liksom ingen roll att man vet att man är smal när alla i ens omgivning ser ut som stickor. Dessutom hade jag spenderat vad som förmodligen var mer än hälsosamt mycket tid på Lookbook och diverse bloggar drivna av indietjejer från Stockholm med perfekt hår à la Daenerys Targaryen (game of thrones). Jag hade fått för mig att alla där hemma såg ut så. Det är ingen bra utgångspunkt.
Det kändes lite bitterljuvt att komma hem till en verklighet där inte alla såg ut som LB-människor. Det finns idel skabb också. Tyvärr, kanske. Men utan dem skulle vi ju inte ha något sätt att boosta vårt självförtroende på under dåliga dagar. Skämt åsido, jag känner mig betydligt mer normal nu, när kläderna passar och man inte blir stirrad på fullt lika mycket. Även om jag saknar att ha fri sikt vart jag än går.
Jag gjorde en remake på något som jag hittade på min och Sebastians favoritsite theFancy. 
Även om alla i Japan klädde sig på i princip samma sätt, så var alla väldigt välklädda. Vilket jag saknar lite. Inga mjukisbyxor där inte!
Dessutom var det kreativt stimulerande att det knappt fanns några kläder som både passade min smak och min storlek, och ingen som klädde sig ens i närheten av hur vi klär oss i Europa. I brist på en symaskin att ta ut mina slängar av creative madness på så sitter jag nu med en enorm hög av extremt välgenomarbetade plagg, som jag satt och kladdade ned under våren. Bland annat en jacka av trasmatteremsor, en jumpsuit i svart med transparenta fält och diverse andra vår och sommarplagg.
Till nästa år kanske det blir av. Nu ska jag njuta av hösten, med massor av gråskalor, vinrött, mörkblått, lila osv.


Hej, jag hade en annan blogg förut, nu har jag den här. Tänkte skriva lite om saker jag känner för att skriva om.